Okej då har jag flyttat till Alby. Shit vilken skillnad mot söders höjder. Men jag hade inget val. Jag kunde inte flytta hem igen. Där var det kaos så jag fick acceptera min situation helt enkelt. Jag var väldigt deprimerad och ledsen under en väldigt lång tid. Men försökte förtränga min situation så mycket jag kunde. Jag var van med mörker och helvete så det va bara hoppa in i elden och ta smällen.

När jag hade flyttat till min vän så fick jag jobb på hans jobb. Castrol Oil i Värta hamnen. Det var bättre än ingen ting. Jag glömde berätta att jag efter boxtorp faktiskt lyckades att bli målare, utbildad sådan. Fick målar stipendiet andra året så jag var duktig. Men orka inte fortsätta som målare. För mycket supa i den branschen. Min målarmästare drack en kvarter brännvin varje morgon så att han blev normal, tack vare alla skador på hjärnan av alla farliga färger, Sen var inte alla lösningsmedel bra för mig. Jag var väldigt känslig för thinner och sånt. Hade ju sniffat i 2 år när jag var liten. Skador som fortfarande kändes.

Så jag började på Castrol. Det var okej men lite långtråkigt. Jag stod vid ett löpande band och kolla plastflaskor som skulle fyllas på med olja. Vi var 4 som sköte om hela produktionen. På kvällarna söp vi och var nere på den lokala puben. Jag drack mer och mer tills det börja banga ur helt. Min vän och jag börja slåss och det blev bara en massa fyll tjafs.

En dag så träffa jag en tjej där som jag tyckte var okej men inte mer. Så jag tog chansen och flytta till henne. Hon bodde bara på andra sidan berget. Alby backen. Det var väll inte det smartaste jag gjort men va fan jag var ensam och ville ha nån som kunde bekräfta min ego och fylla på min självömkan.

En dag när jag skulle fixa min ny snodda cykel så klanta jag till det ordentligt. Det var precis innan jag flytta ifrån polaren. Jag höll på att ställa in växlarna och åkte ner för alby backen i hög fart. Det gick en tjej upp för backen medans jag susa förbi henne såg hon att hon kände mig och skrek ”Lasse hallå Lasse” Jag vände mig om och vinka sen när jag vänt mig tillbaka så hade jag kommigt lite för långt ut på kanten. Och en anslagstavla stod i vägen. Jag körde rakt in i järnstolpen med hela axeln och halva kroppen. Jag låg med 5-6 växeln på en snabb hoj så det blev en riktig stjärn smäll.

Jag studsa upp i backen flera meter och cykeln försvann ner på en parkering. Ja det gjorde ont som fan. Jag hade slagit av nyckelbenet och tryckt in axeln. Men det gav mig en anledning att supa mer och ta piller. Det funka inte så länge, hon kasta ut mig som vanligt. På jobbet börja jag tappa fotfästet helt.

Jag skulle fylla på special olja för hand på burk från ett fat med olja. Man sätter en kran ovan på fatet sen viker man ner det på en ställning och sitter ner och fyller på som man öppnar en vatten kran. Jag som smygsöp börja bli lite för packad så att säga. Jag satte på kranen och somna i fyllan och oljan rann ut på golvet. Några liter kan man nog lätt säga. Min förman sa åt mig att det var nog dags att gå hem.

Inte så konstigt efter mitt uppförande. Men jag kom igen och kämpa på. Så en dag vart det en plats ledigt på stora oljekoken. Jag hoppa på det och börja producera olja på fat. Det var rätt kul men snart skulle jag ställa till det igen. Efter att ha kokat en 10 kubik meter olja vilket är rätt mycket så skulle jag fylla på faten en efter en. När jag öppna kranen till oljeslangen så kom det ingen olja. Blev helt ställd. Jag visste att jag. Hade fyllt på det stora koket. Det var ungefär 10 kranar som låg bredvid varandra och dom såg likadana ut. Man måste hålla reda på vilken kran som går var. Det finns nämligen en kran som man spolar rent hela systemet med. Och naturligtvis hade den varigt öppen så jag hade spolat ner 10 kubik i avloppet. Vi hade visserligen eget avloppssystem men det var ju inte så kul och gå upp till chefen och berätta vad som hänt.

Jag sa upp mig kort efter och börja missbruka på heltid i stället. Jag var en loser och skulle se till att jag fortsatte vara det. Nu skulle det bli riktigt rörigt och mitt liv blev värre och värre. Ni kommer säkert upptäcka att det kan bli lite hoppande ibland i mellan år och händelser men det är så att jag har tappat minnet och förträngt mycket som jag än i dag inte kommer ihåg ett skvatt om. Mycket svarta bitar och år som jag inte vet vad som hände. Det kan bero på drogerna eller sexövergrepp det vet jag inte men min hjärna och själ var helt klart överbelastat med skit, mörker och smärta, så att jag droga var inte så konstigt. Det var mitt ända sätt att överleva. Jag hade vid det här laget redan försökt ta mitt liv 2 gånger och framåt så blev det 7 gånger sammanlagt. Men jag är fortfarande här så nån mening med mitt liv fanns det ändå. Eller hur.

Ha en fin dag i morgon alla människor där ute i värkligheten. Vi hörs snart igen…

Go kväll alla mäniskor.. Ja här är man väldigt oskyldig.. Viket öde som väntade mig ville jag inte veta. I bland så vill man hoppa in i fotot och bara krama sig själv. Jag känner starkt att jag har satt igång en resa i mitt inre. Jag vet inte vad målet är eller vad som finns i framtiden. Jag bara skriver och hoppas på det bästa. Jag har tillit och tålamod så det finns ingen mörker bara ljus och kärlek.

Jag såg en lampa lysa till i höghusens fönster...

Livet som fanns bakom fasaden...Mina tankar tar mig dit...

Till en tid då inget våga vara...Vara sig själv.. Vara det som jag önska

Drömen om ett vardagsrum..

Drömen om ett kök som lukta falkorv med mos..

En kudde som lukta sommar..

Ta mig dit där livet finns Ta mig dit innan mörkret faller.

Kram och sov gott.

Go kväll alla läsare.

Okej jag är nu på boxtorp och livet där rullar på. Jag försökte göra mitt bästa i skolan men det var svårt att koncentrera sig. Min inre oro fanns kvar och jag saknade mitt hem trots att det var kaos och förnedring. Jag lärde känna lite folk där nere och som jag sa förut så började jag att hänga där på helgerna när jag hade permis från hemmet.

Dom var väldigt sjysta och bra människor. Jag trivdes väldigt bra i byn. Jag träffa en kille där som blev min polare och vi hängde hela tiden så fort jag var där. När jag var där på helgen så bruka jag få sova över i hans mammas hus. Vi bruka sova på madrasser på golvet på övervåningen. Vi rökte på och lyssna på radio Luxemburg.

Han morsa bruka komma upp med ostmackor och varm choklad. Det var mina bästa stunder när jag var där. Inte själva rökandet utan vänskap och trygghet. Vissa helger så träffades vi hos en annan kille och spela kort lyssna på musik. Jag kommer ihåg en gång när vi hade en liten fest hos en av polarna där. Vi hade haft kul och kvällen var på väg att ta slut. Jag skulle precis gå när två av tjejerna som var där fråga om jag ville följa med in på rummet och ha kul. Ja det är nog en dröm hos många killar men för mig var det bara jobbigt.

Mitt förstörda känsloliv hindra mig från att ha sex. Jag gick snabbt där ifrån och kände mig bara tom. Det va inte intressant nog. Jag ville bara slippa känna för starka känslor så jag sköt upp min sexdebut väldigt länge. Många försökte men jag var bara intresserad av att missbruka.

Tiden gick och det börja närma sig slutet på vistelsen på Boxtorps skolhem. Jag träffa tillslut en tjej som jag gillade och hon var söt som en sockertopp. Jag hade precis slutat på hemmet och jag var nu tillbaka i Stockholm. Tillbaka i mitt pojkrum på söder. Jag var förändrad och jag var mera likgiltig till mina föräldrar. Tjejen jag träffat kom upp ifrån stjärnhov och skulle träffa mig och vi blev ihop.

Jag blev totalt kär och jag blev hoppfull. Vi flytta i hopp i tullinge. Hennes mamma köpte en lägenhet åt henne som vi flytta in i. Jag rökte fortfarande en massa hasch och drack. Hon ville att jag skulle sluta. Jag ville inte men jag börja få konsekvenser av mitt användande. Mitt psyke pallade inte mer så jag la in mig på en låst avgiftning på huddinge narkomanvårds klinik för första gången i mitt liv.

Det var så förnedrande och jobbigt, men jag va tvungen annars hade det gått åt helvete totalt. När jag kom dit så fick jag klä av mig innan för dörren i ett rum sen kolla dom alla kläder och i min kropp. Det va inte så kul när en vårdar kollar en i baken. Jag var där i 7 veckor. Mådde skit första tiden men det blev bättre.

När jag kom ut igen så åkte tjejen och jag på semester i grekland. Första gången jag var utomlands. Det gick ganska bra i början men sen så börja jag supa och bli dum i huvudet. Kommer inte ihåg så mycket av resan men jag vet att jag söp en hel del och att hon börja tröttna på mitt missbruk. Jag hade bara bytt ut drogerna mot spriten.

Vid en ålder av 19-20 så hade jag testat LSD, Hasch, Amfetamin, Tabletter, Svamp, Sniffa, ja listan kan göras lång. Jag var slut som artist. En kväll så satt jag på restaurang kvarnen vid Björnsträdgård. Hade druckit några öl bara när det helt plötsligt smällde till i huvudet och hela lokalen bara smälte som i en film. Det hela var över på 2 sekunder men jag var helt borta och jag fick en sådan ångest och rädsla att jag knappt kunde ta mig där ifrån.

Jag tog mig hem till tullinge. Satte mig på golvet och bara skaka. Kunde inte lägga mig ner. Mitt huvud bara surrade och det kändes som jag hade fått en psykos. Hon var inte hemma och jag förstod att det var något fel. Hon hörde inte av sig på 3 dygn. Sen en kväll fick jag det där samtalet som förändrade allt. Hon sa att hon inte tänkte komma hem och att jag måste flytta så fort som möjligt. Min värld rasa ihop totalt. Jag blev helt förstörd. Jag förstod att hon träffat någon annan. Jag menar om jag hade varigt henne så hade jag också lämnat mig själv. Jag kunde inte älska någon när jag inte kunde älska mig själv. Jag visste inte vad ordet betydde. Men jag kände mig så fruktansvärt övergiven. Det var det värsta jag varigt med om. Övergivenheten var så stor att jag nästan inte orka leva.

Där satt jag nu i tullinge ensam, övergiven, psykotisk, Helt slut som människa. Jag var tvungen att ge mig av. Min barndoms vän bodde i Alby, så jag snacka med honom och jag skulle få flytta ditt så länge.

Mera kommer vissa sig…  Ha det bra alla underbara människor där ute i den kalla vår natten. Kram Lasse w

Ja nu har jag kommigt till boxtorp skolhem. Jag fick flytta in i en avlång byggnad i en av 2 korridorer. Jag var fortfarande helt snurrig. Förstod nog inte att jag var där och att det skulle bli mitt hem i 3 år. Det var som i en dimma.

Boxtorp ligger i Södermanland vid sjön Båven, 2 km söder om Stjärnhov. Det är 9 mil till Stockholm

Jag fick börja i en klass på området. Vi var väl 5 i min klass och 5 i den andra. 5 tjejer 5 killar. Jag vet inte hur det va första tiden men jag mins att efter ett tag så acceptera jag att jag var där och att det skulle vara mitt hem. 1 året så fick vi inte ha några permissioner och det var hårda bud kan jag lova. Det förekom våld från några anställda men det var bara ibland. Men man var ju rädd att det skulle hända en själv, vilket det också gjorde senare.

Jag kände att det här stället kan jag inte vara på. Ville inte hem till mina föräldrar. Dom hade ju lämnat bort mig så dom ville jag inte se eller träffa. Jag blev lite vän med några av killarna. Tjejerna var det bara skit med. Dom kunde man inte lita på. Dom var jävligt elaka. Som unga tjejer kan vara. Vi killar var mera rätt på och om vi inte tyckte om nån eller nåt så sa vi det direkt eller dela ut en smäll.

En av killarna som jag snackat med tyckte att vi skulle dra där ifrån så fort vi kunde. Så vi planera att dra. Det var en kväll innan man blev in sjasad på rummet så slog vi till och hoppa ut genom ett fönster och smög via skogen till vägen. Vi kunde inte gå på vägen eller lifta så vi fick pölsa i snön bredvid vägen. Vi hade gympa skor på oss och minimalt med kläder. Fan vad vi frös. Vi lyckades ta oss till Gnesta där pendeltåget fanns.

Sen in till söders höjder igen och börja snurra runt i stan. Jag visste inte var jag skulle ta vägen så tillslut så åkte jag hem för att byta kläder och sno pengar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Men när jag öppna dörren hemma så satt två av vårdarna i köket och det var bara att åka tillbaka. Det var då jag kände att det är kört. Det är lika bra att acceptera situationen och försöka göra det bästa av den.

Vi fick naturligtvis bestraffning och påföljder men det brydde vi oss inte om. Jag fick en vän på köpet och det var det värt, kände jag då i alla fall. Han och en kille till vart vänner och vi försökte hålla i hop. Jag vet i dag att en av killarna som jag blev vän med såg jag på tåget vid T-centralen och han hade kört hårt med amfetamin under många år och va ganska slut som människa. En kille fick jag reda på att han hitta dom i flera svarta plastsäckar i skogen mördad.

Ja det gick inte så bra för några av oss. Jag var så tom och utlämnad. Det fanns en så stor sorg i mitt hjärta som inget kunde fylla. Jag gjorde en sak bra i alla fall. Jag vann alla skolmästerskap i idrott. Jag hoppa 185 i höjdhopp. Det är inte så dåligt för en 12-13 åring. Jag sprang som en illegal mexikan vid gränsen i USA, Det va lite som en seger för mitt självförtroende, men som dom snart togs bort igen.

Jag börja få permissioner på vissa helger och trodde att det skulle vara bra. Men jag kom bara hem till skiten igen och det va inte det jag ville. Pappa blev bara värre och värre. Mamma söp mer och mer. Jag ville bara komma bort ifrån dom. Så jag blev polare med några flummare i byn där, Stjärnhov. Vi bruka sitta och röka på och kröka på hela helgen när jag skulle var hemma på permissioner. Några av dom blev mina bästa vänner och det var lite trygghet i allt kaos och mörker.

Nu hoppar jag lite men det blir så när man kommer på saker i efterhand.

Efter boxtorp så blev jag byns lokala hasch säljare. Hämta i Stockholm sen tillbaka till stjärnhov och sålde. I efterhand så har jag förstått att dom sista åren och sista tiden av vistelsen på hemmet vara dom bästa i mitt unga liv. Där nere dömde ingen mig och mina konsekvenser var få. Vi hade så kul ihop vi som hängde i stjärnhov. Inga problem fanns, Bara ha kul och röka fett. Livet var som en vaddig dröm.

Den största anledningen att jag mådde bättre ett tag var bara för att jag var inte hemma. Där kom smärtan tillbaka och livet blev olidligt. En gång när vi skulle upp till Åre och åka skidor så klanta vi till det ordentligt. Det var en kväll då personalen skulle på nån fest medan vi fick sitta inne på stugan och tråka. När dom hade gått så vänta vi en stund sen drog vi ut på byn.

Vi skulle bara va ute en stund och kolla in lägget. Vi hamna vid en stor brassa där satt en kille och spela gitarr. Vi satte oss och börja snacka med honom. Det var han som körde med en sång som vart känd över hela Sverige. ”Det är bare och åk..” En hyllningssång till Ingmar Stenmark. Nån bjöd på sprit sen var det kört.

Jag ragla hem till stugan. Jag öppna dörren och då stod två av personalen där och såg inte så glada ut. En av dom gick fram till mig och gav mig en sån dagsedel så att jag nästan lyffte ifrån golvet. Han trodde det skulle hjälpa. Vilken dåre. Det gjorde mig ännu mera inåt vänd.

Hade nu ingen tillit till dom vuxna. Ja det var bara en av alla saker som hände på boxtorps skolhem. Nu är det dags att sova. Go natt alla mina vänner och medmänniskor. Glöm inte kärleken är det ända vi har… Var rädda om era medmänniskor. Kram Lasse

Sen den nya DNA tekniken kom så är det mycket lättare att jobba efektivt..

Så väldigt sannt....

Go förmidag..

Skulle vilja förtydliga en sak. Det kan värka som att jag badar i självömkan och medömkan men så är det inte. Jag har min historia och den är vad den är. Det kommer dröja några kapitel innan det man ser ljuset i tunneln. Men hoppas att ni förstår det. Kommer mera i kväll. Kram lasse. Ha en underbara dag.. Just fore today

(bilden visar vårat fönster på 3 våningen) 

Ja då ska vi in i mitt liv igen. Okej jag har gått på hjorthagens skoldaghem i några år och hemma börjar allt bli sämre och sämre. Får ingen kontakt med pappa. Han är helt borta i sin manodepressivitet och supande på tunga mediciner. Det är som att tala med en vägg.

Mamma super mer och mer. Det känns så hopplöst allt ting. Jag tror att det beror på mig att det är så jobbigt hemma. Först blev man kallad ”Störd och omöjlig” Sen kasta dom ut mig i skolan och satte mig i en skola för galna och störda ungar. Det kändes verkligen som att man hade hamnat fel och att det var inte mig livet var menat för. Jag gjorde mitt bästa för att överleva och uthärda allt som hände mig. Mina upptåg och galenheter ökade med tiden och tillslut så va man helt gränslös. Hemma så stal jag pengar så fort jag kunde. Jag låste in mig i mitt rum och satte hänglås på insidan. Ibland så slog jag sönder en massa saker och sparka in dörrarna. På slutet av tiden som jag bodde i mitt rum efter många år så hade jag förstört alla dörrar och nästan alla skåpluckor. Dom fick total renovera köket.

I skolan så var det som vanligt. På rasten gick vi upp till affären och stal saker, sen satt vi och rökte eller droga på att svimma. Allt var kaos och det kändes som att allt var på väg att gå åt helvete. Nu var jag totalt snurrig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vid en ålder av 10-11 år så hade allt gått åt helvete och jag var en missbrukare. Jag borde ha lekt och skrattat men jag hade inte en Changs att få vara barn. En morgon kl 6.00 så knacka det på våran dörr. Mamma öppnade och värka veta att ”dom” skulle komma. In kommer det två män som sätter sig vid matbordet i köket. Jag titta i en springa i min dörr till mitt rum. Den ena hade FN kläder på sig och den andre var rätt vanligt klädd. Dom satt en stund och prata med min mor och så efter ett tag så kommer dom in i mitt rum. Dom säger åt mig att packa en väska och säger att jag ska ut och åka. Jag fatta noll, Nada. Blev helt ställd. Efter en stund så förklarar dom att jag ska åka med till ett hem som heter Boxtorps skolhem som ligger i Stjärnhov utanför Gnesta.

Va fan är det frågan om tänkte jag. Sen vissa dom mig ett papper som mamma och pappa hade skrivigt på där det stod att dom lämna över mig till myndigheterna i 3 år. Hela högstadiet. Alltså 7-8-9. Jag trodde inte mina ögon. Jag var så överrumplad så jag våga inte säga nånting. Jag tror att det var min bror som följde med ut ditt men kommer inte ihåg riktigt. När jag väl kom fram så börja jag fatta vad som hade hänt. Jag blev så jävla ledsen och trasig. Jag kände mig så enormt sviken av min mor och far. Även om dom söp och va helt sjuka i psyket så var det min ända trygghet om man nu kan kalla det trygghet. Den var nu borta. Dom som bodde där var också väldigt trasiga och övergivna. Det var som en mardröm och jag kände mig nu totalt övergiven och helt utlämnad till mitt eget öde.

Tänkte avsluta kvällen avsnitt med en Artikel i en tidning om hur det kan gå till på Boxtorp. Sov gott alla vänner och läsare. Nu kommer jag nog drömma en hel del om det jag skriver om. Men det ska nog gå bra. Jag har ju överlevt tills nu eller hur.. Kram Lasse Kärleken är det ända vi har. Va rädd om varandra.

”Vaknade av en bil i väggen”

Gnesta: Familjen hade just somnat när de vaknade av en fruktansvärd smäll. När de tittade ut såg de en bil som satt fast i husväggen strax under köksfönstret. Händelsen inträffade vid 22.30-tiden på tisdagen. Tre pojkar, 14 till 17 år gamla, hade tidigare under dagen rymt från Boxtorps skolhem. De hade lyckats plocka åt sig bilnycklarna av en besökare till skolhemmet, och stal besökarens bil. Väl i Gnesta försökte rymlingarna undkomma polisen, som hade fått korn på de tre ungdomarna. Men vägvalet förde in rymlingarna på en återvändsgränd, och i änden av den stod ett hus. Bilen for igenom en häck och rätt in i huset. Enligt de boende i huset hade pojkarna förmodligen hunnit kasta sig ut ur bilen innan den rammade huset. De tre kunde gripas av polisen efter en stunds eftersök med hund, Sörmlands nyheter.