I parken så fanns det allt jag behövde. Kamratskap, droger, gömställen, frihet och trygghet. När jag kom till hjorthagens skola så upptäckte jag att man kunde bli helt borta i huvet om man satt på huk och andades in och ut 50  gånger sen reste sig och nån pressa bröstkorgen allt vad dom kunde, sen så släppte den som höll och jag ramla i hopp och svimma av blod brist i hjärnan.

Det blev helt sjuka konstiga drömmar några minuter och jag älska det. Jag var fast direkt. Wow tänkte jag. Det här måste jag göra oftare. Vi höll på ett tag tills man fick för mycket huvudvärk och jag var tvungen att lägga ner det där.

Men som ett brev på posten så kom en polare till mig och visa en tub med kontaktlim och en liten påse. Jag testa och det blev början på en tid av mycket galna stunder och läskiga upplevelser. Det fanns också thinner men det var mera en lång dröm med en slags dov känsla. När man sniffa lim så vart det en dubbel effekt. Inte bara limmet i påsen utan man fick ju inget syre till hjärnan.

Ibland var jag så borta att jag inte visste vad som var upp eller ner, in eller ut, värklighet eller dröm. Jag satt ofta vid slussens tågstation på bänken och titta på tåg som åkte förbi. Dom gick i slowmotion när man var hög på lim. Det var en mycket förvirrande tid med få stunder av värklighet. Min minnen är få och oklara ifrån den tiden.

Jag har ett starkt minne av en gång när jag och en vän skulle gömma oss för att få sniffa i fred. Det var på den tiden då söderleden inte var överbyggd. Det var två broar vid st. Paulsgatan och vid Högbergsgatan. Mitt i mot låg södra latin och i mitten var det trafikled. Under en av broarna vid fästet under bron så fanns det en hög med sand och jord som gick hela vägen upp under bron från vägbanan. Längst in i hörnet under bron satt vi. Vi titta på bilarna och var helt borta. En gång så börja gräva i sanden med ena handen. Hade någon form av noja. Efter en stund så hade jag kommigt ganska djupt ner och jag stanna till. Precis när jag sluta gräva kände jag en hand som låg under sanden. Jag vart helt skräck slagen och skrek vi måste sticka det ligger någon under bron. Fan vad jag blev rädd.

Vi gick aldrig tillbaka dit och än i dag vet jag inte vad det va som jag kände eller upplevde. Jag förstod att jag måste lägga ner sniffandet helt innan jag blev galen. Jag visste att jag inte ville känna nått i mitt hjärta eller känna mig liten och svag. Så jag fick jobba på att hitta nått nytt medel att stänga min dörr till min själ.

Det dröjde inte länge. Haschet kom och gav mig det där som jag letat efter. Grabbarna i parken på hyllan ovanför pissoaren hade alltid bra grejer men dom ville inte sälja till mig för att jag va för liten så jag handla på Biblioteksgatan eller i vita bergen. Där fanns massa flummare på den tiden.

I skolan gick det inte så bra. Mycket skolkande och tokerier. Hemma så blev det värre och värre. Pappa blev sjukare och sjukare. En gång hemma när han var full och galen så skulle han hugga mig med sin manshetas. Ett sydamerikanskt svärd som man använder har i djungeln. Han var upptäcktsresande i flera år, men som tur var så rädda min bror mig. Annars hade jag inte varigt i livet i dag.

Han yrande ofta om sina resor i Sydamerika. Det var det ända som jag tyckte om att höra. För det mesta var han mycket sjuk i sin psykiska sjukdom Manodepressivitet. Förutom sin alkoholisms. Ja livet började riktigt bra eller hur…

Vi hör snart… Kram Lasse

 

vill tacka

24 februari 2008 02:53

jag såg ditt inlägg av en ren händelse..
och jag måste säga att det är både starkt och väldigt bra av dig att skriva om just det här ämnet,
jag har varit drogfri i lite över 9 mån nu..
mycket som har hänt, många som halkat med och så mycket jag skulle vilja få ogjort.
men för varje dag som går så inser jag mer och mer att den bakgrund jag har är bara min lärdom.
jag är tacksam på en del vis att jag fått uppleva det jag fått,
för det har gjort mig så mycket starkare.

mina föräldrar kunde inte ta hand om mig på "rätt sätt" när jag var mindre fram tills jag var 12 då de bestämde sig för att kasta mej hemifrån,
min mamma var och är fortfarande narkoman och min pappa åker precis som när jag var liten in och ut från kåken.

men jag ser framåt, jobbar och pluggar.

Vill bara tacka att du som äldre ger en bild hur det är att växa upp i svåra förhållanden.

Tack!

Kramar från 19 årig flicka i sthlm

 

C

24 februari 2008 11:38

faan va bra du skriver lasse, så starkt att läsa.. keep going :)

 

Helene

24 februari 2008 13:25

Hej!

Det ser jättebra ut! Lycka till!

http://www.helenes.blogg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God fortsättning på det nya året. Ja min kärlek saga fortsätter och det känns underbart. Det finns hopp om livet med andra ord. Jag jobbar på som IT-Support och data fixare... Skit kul att få jobba med det jag älskar. Helt otroligt att det blev som d...

Jag har nu träffat en underbar kvinna som det känns jätte bra med och för första gången på mycket länge vill bygga nått som håller i framtiden... Ville också önska er all en trevlig sommar.. Kram på er alla... Love Peace Lasse...

jag är nu drabad av kärlekens varma vindar och det känns väldigt bra.Ha en fin sommar ha en fiin dag. kram...

I dag så förolyckades min och mitt X hund Chilli 8 år gammal. Du fanns här en tid hoss oss men nu är du borta. Vi saknar dig och vi älskar dig. Hoppas du har det bra i hund himmeln. Kram och puss till dig lilla underbara Chilli... Du är saknad av mån...

Nu är det bättre. Solen lyser och livet är okej...Gårdagens inlägg va nog lite over the top så att säga men i bland så är det så i stundens heta. Ha en fin dag alla vänner och alla jag känner... (just nu skulle de va fint att vara katt.)   Kram Lasse...