I parken så fanns det allt jag behövde. Kamratskap, droger, gömställen, frihet och trygghet. När jag kom till hjorthagens skola så upptäckte jag att man kunde bli helt borta i huvet om man satt på huk och andades in och ut 50  gånger sen reste sig och nån pressa bröstkorgen allt vad dom kunde, sen så släppte den som höll och jag ramla i hopp och svimma av blod brist i hjärnan.

Det blev helt sjuka konstiga drömmar några minuter och jag älska det. Jag var fast direkt. Wow tänkte jag. Det här måste jag göra oftare. Vi höll på ett tag tills man fick för mycket huvudvärk och jag var tvungen att lägga ner det där.

Men som ett brev på posten så kom en polare till mig och visa en tub med kontaktlim och en liten påse. Jag testa och det blev början på en tid av mycket galna stunder och läskiga upplevelser. Det fanns också thinner men det var mera en lång dröm med en slags dov känsla. När man sniffa lim så vart det en dubbel effekt. Inte bara limmet i påsen utan man fick ju inget syre till hjärnan.

Ibland var jag så borta att jag inte visste vad som var upp eller ner, in eller ut, värklighet eller dröm. Jag satt ofta vid slussens tågstation på bänken och titta på tåg som åkte förbi. Dom gick i slowmotion när man var hög på lim. Det var en mycket förvirrande tid med få stunder av värklighet. Min minnen är få och oklara ifrån den tiden.

Jag har ett starkt minne av en gång när jag och en vän skulle gömma oss för att få sniffa i fred. Det var på den tiden då söderleden inte var överbyggd. Det var två broar vid st. Paulsgatan och vid Högbergsgatan. Mitt i mot låg södra latin och i mitten var det trafikled. Under en av broarna vid fästet under bron så fanns det en hög med sand och jord som gick hela vägen upp under bron från vägbanan. Längst in i hörnet under bron satt vi. Vi titta på bilarna och var helt borta. En gång så börja gräva i sanden med ena handen. Hade någon form av noja. Efter en stund så hade jag kommigt ganska djupt ner och jag stanna till. Precis när jag sluta gräva kände jag en hand som låg under sanden. Jag vart helt skräck slagen och skrek vi måste sticka det ligger någon under bron. Fan vad jag blev rädd.

Vi gick aldrig tillbaka dit och än i dag vet jag inte vad det va som jag kände eller upplevde. Jag förstod att jag måste lägga ner sniffandet helt innan jag blev galen. Jag visste att jag inte ville känna nått i mitt hjärta eller känna mig liten och svag. Så jag fick jobba på att hitta nått nytt medel att stänga min dörr till min själ.

Det dröjde inte länge. Haschet kom och gav mig det där som jag letat efter. Grabbarna i parken på hyllan ovanför pissoaren hade alltid bra grejer men dom ville inte sälja till mig för att jag va för liten så jag handla på Biblioteksgatan eller i vita bergen. Där fanns massa flummare på den tiden.

I skolan gick det inte så bra. Mycket skolkande och tokerier. Hemma så blev det värre och värre. Pappa blev sjukare och sjukare. En gång hemma när han var full och galen så skulle han hugga mig med sin manshetas. Ett sydamerikanskt svärd som man använder har i djungeln. Han var upptäcktsresande i flera år, men som tur var så rädda min bror mig. Annars hade jag inte varigt i livet i dag.

Han yrande ofta om sina resor i Sydamerika. Det var det ända som jag tyckte om att höra. För det mesta var han mycket sjuk i sin psykiska sjukdom Manodepressivitet. Förutom sin alkoholisms. Ja livet började riktigt bra eller hur…

Vi hör snart… Kram Lasse