Hej alla vänner och läsare.

Ja nu har jag flyttat till bastugatan och livet börjar vända. Mer och mer börjar jag att få nya intressen och nya vänner som jag kunde lita på. Jag börja ganska snabbt hitta dom områden som jag ville jobba med och vilket som jag måste ta tag i för att hålla mig drogfri.

Jag hade ju levt i värd fylld av misstankar, Svek, misstro, falskhet, ångest, smärta, förvirring, hopplöshet, och sist men inte minst självförakt. Det blev bara att ta på sig dykardräkten och dyka ner i skiten. Jag prövade att gå i terapi innan jag hade blivigt helt drogfri. Tror att det var 1993 nån gång. Jag gjorde ett mycket ärligt försök att bli drogfri 93.

Så jag börja i terapi och gick på några möten. Jag börja gå en gång i veckan på ett ställe vid fridhemsplan som heter behandlings gruppen. Efter några månader så börja jag gå 2 gånger i veckan men jag börja bara må sämre och sämre. Så efter ett tag så orka jag inte med att gå på terapi. Det var alldeles för tidigt i min drogfrihet att rota för djupt i min smärta och sorg.

Det hände några gånger att jag gick direkt över till systembolaget rakt över gatan efter ett samtal och köpte en Rosita bitter och hällde i mig den rakt av på gatan. Det var allt för smärtsamt att gå där. Dom tog inte ansvar för vad dom drog upp ur min sargade själ. Jag fick nog efter ett tillfälle när det vart allt för smärtsamt. Efter ett samtal så gick jag ut på gatan och bara börja gå helt planlöst ner i mot Hantverkargatan.

På halva vägen börja jag gråta hejdlöst och kunde inte sluta. Det börja med att jag stannade framför ett skyltfönster och titta rakt in på min spegelbild. Jag såg inte mig själv rakt fram utan jag fick titta ner en bit på fönstret och där stod Lasse 10-11 år nåtning i manchester byxor, blå stövlar, långhårig och väldigt ledsen. Första gången såg jag mig själv som jag kände mig. Liten rädd och väldigt ensam. Jag bröt ihop på gatan och börja gråta som fan.

Men efter ett tag så hörde jag en röst i mig som sa att ”va fan gör du, ska du skämma ut dig mitt på gatan. Lägg ner nu, rakt av din dåra ” Och det gjorde jag med besked. Jag ströp gråten och svalde sorgen hårt. Då börja jag känna mig helt kall och jag förstod att det var kört för mig. Jag gick hela vägen till slussen helt borta med en ända tanke att hoppa ner i slussen vid insuget under bron över kanalen.

Jag var så nära att göra det men det fanns en röst som sa till mig att ge inte upp för fan ge inte upp nu. Du har kommigt så här långt så kan du komma längre. Jag gick fort ner till en kille som jobba på ett ställe vid Mariatorget och sa som det var. Han hjälpte mig med att vara ett stöd den där dagen, sen tog en annan kille över och jag fick umgås med honom medans han jobba. På kvällen så var jag hos en annan vän som gav mig stöd sen klara jag av att sova.

Jag överlevde för att jag bad om hjälp. Det var något nytt för mig, men det fungerade. Jag var villig att göra vad som helst för att få vara drogfri och leva utan att vara rädd hela tiden. Jag sluta gå till psyksamtalen och jag börja gå på möten bara. Jag var inte redo för att dyka ner till atlantens botten och gräva. Jag behövde en lång och stabil drogfrihet först. Det var då det vände och jag har varigt drogfri sen des. 3 januari 1995. 13 år och 3 månader.