Bakom dom bruna ögonen så finns det en tomhet och en sorg som jag inte kunde dölja. Den grabben skulle behöva många kramar och en massa kärlek. Men tyvärr blev det inte så, inte på många många år. När jag ser mig själv så fattar jag inte hur jag överlevde allt skit och all smärta. Jag vet bara en sak och det är att drogerna gorde så att jag orka leva men sen börja dom ta livet av mig. Det skulle bli en mycket smärtsam resa på okänd mark. Jag tror att det var inte förens jag axceptera att han fanns så kunde jag vända mitt liv och börja leva. Har nog förtränkt den lilla lasse som levat i mig hela tiden. Det fanns inte plats för den svaga, sorgsna, rädda pojken. Nu i dag så vet jag att han finns och jag kan trösta honom. Jag vet att jag är älskad för den jag är och att livet är till för mig med. Hoppet och morgondagen ligger öppna för mig med.

Hej alla läsare där ute. Hoppas ni har haft en fin helg trots allt regnande. Snart så är våren här och vi kan njuta av livet och sitta och fika i solen.

Jag har nu kommigt till åren när jag börja gå på Hjorthagens skoldaghem. När jag hade börjat där så insåg jag snart att jag inte var ensam om att ha det svårt. Men jag brydde mig inte om det så mycket. Jag var allt för inne i mitt skal. Skolan var mer som en utbildning för ligister. Man skulle inte ha flyttat mig från södermalmskolan. Jag tror att jag hade känt mig lite mera normal om jag hade fått varigt med vanliga elever. Men det får jag aldrig veta.

Vi var ett ganska sammansvetsat gäng i skolan. Tror att vi var 4-5 stycken som hängde på skolgården och rökte. Jag hade börjat med rökningen vid 8 år ålder. Så man kan nog säga att jag var vilse från början. På kvällar och eftermiddagar var jag i parken med en polare som jag växte upp med. Han och jag gjorde allt tillsammans. Åkte i mellan vagnarna i tunnelbanan, tog oss in i portar och var överallt och ingenstans.

Min första fylla var i den vevan. Jag kommer ihåg att vi satt i en port bredvid Mc Donalds på Götgatan eller om det var Clock som det fanns då. Vi hade skaffat en liter Lemmon gin som vi skulle dela på. När man är i den åldern så är det inte så bra ide att dricka en sådan. Jag kommer ihåg att vi satt och drack i trappen sen bara svartna det och jag blev så full som en galning. Men vän fick bära mig på hans rygg hela vägen hem. Jag spydde som en dåre och mådde väldigt dåligt. Man tror ju att då så vill man inte ha nått mer, men inte då. Jag längta efter nästa gång som jag kunde gå in i totalt coma läge.

Skolkandet ökade och jag hängde mer och mer i Björnsträdgård. Där hände det alltid saker. Vi satt ofta i päron träden och käka päron tills vi fick ont i magen. Eller så sålde vi till någon frukthandlare. Fick några kronor till inköp av dumheter mm.

Vi bruka smita in på ungdomsgården på disco när tillfälle fans. Vi blev ganska fort utkastade, men vi smet in egen, och tillslut blev dom så trötta på oss så att vi fick komma in.I parken så fanns det olika ställen för olika missbrukare. Vid plaskdamen på trappan satt alla fyll finnar som var helt nere under isen. Dom flesta där var helt slut och hade ingen vilja till att leva. Uppe vid fläkten som numera är ingången till restaurangen i moskén, där satt alla flummarna och öldrickarna. Vid hundrastgården bruka tjack pundarna sitta.

Med åren så blandades det upp och alla satt lite här och var. Men aldrig med dom som satt vid trappan mot plaskdamen. Det var nog ett sätt för många att inte vara lägst ner på missbrukar stegen. Genom att inte sitta där så var man ju ingen förlorare, men med åren så hamnade många där ändå.

På 70-80 talet så var det inte ovanligt att polisen inte åkte hela vägen in utan stanna till vid kina restaurangen och kolla lägget. Det var mycket våld och fylla. Jag kände mig trygg där men för vanligt folk så skulle dom aldrig gå rakt igenom parken på kvällen. Ibland så var det rena boxningsringen där och ibland var det lugnt som i kyrkan. Man kan nog lätt säga att det blev aldrig tråkigt i björnsan. Det hände väl att man tog ut svängarna och drog till Vitabergsparken då och då men inte allt för länge.

När jag tiltar tillbaka på den tiden så förstår jag inte hur jag kunde tycka det var tryggt där? Mitt i all smet och elände. Nej nu är det dags att sova. På återseende snart. Ska försöka att skriva mer och oftare, men det är en process och jag behöver ibland smälta alla minen som kommer. Kram Lasse