Ja nu har jag kommigt till boxtorp skolhem. Jag fick flytta in i en avlång byggnad i en av 2 korridorer. Jag var fortfarande helt snurrig. Förstod nog inte att jag var där och att det skulle bli mitt hem i 3 år. Det var som i en dimma.

Boxtorp ligger i Södermanland vid sjön Båven, 2 km söder om Stjärnhov. Det är 9 mil till Stockholm

Jag fick börja i en klass på området. Vi var väl 5 i min klass och 5 i den andra. 5 tjejer 5 killar. Jag vet inte hur det va första tiden men jag mins att efter ett tag så acceptera jag att jag var där och att det skulle vara mitt hem. 1 året så fick vi inte ha några permissioner och det var hårda bud kan jag lova. Det förekom våld från några anställda men det var bara ibland. Men man var ju rädd att det skulle hända en själv, vilket det också gjorde senare.

Jag kände att det här stället kan jag inte vara på. Ville inte hem till mina föräldrar. Dom hade ju lämnat bort mig så dom ville jag inte se eller träffa. Jag blev lite vän med några av killarna. Tjejerna var det bara skit med. Dom kunde man inte lita på. Dom var jävligt elaka. Som unga tjejer kan vara. Vi killar var mera rätt på och om vi inte tyckte om nån eller nåt så sa vi det direkt eller dela ut en smäll.

En av killarna som jag snackat med tyckte att vi skulle dra där ifrån så fort vi kunde. Så vi planera att dra. Det var en kväll innan man blev in sjasad på rummet så slog vi till och hoppa ut genom ett fönster och smög via skogen till vägen. Vi kunde inte gå på vägen eller lifta så vi fick pölsa i snön bredvid vägen. Vi hade gympa skor på oss och minimalt med kläder. Fan vad vi frös. Vi lyckades ta oss till Gnesta där pendeltåget fanns.

Sen in till söders höjder igen och börja snurra runt i stan. Jag visste inte var jag skulle ta vägen så tillslut så åkte jag hem för att byta kläder och sno pengar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Men när jag öppna dörren hemma så satt två av vårdarna i köket och det var bara att åka tillbaka. Det var då jag kände att det är kört. Det är lika bra att acceptera situationen och försöka göra det bästa av den.

Vi fick naturligtvis bestraffning och påföljder men det brydde vi oss inte om. Jag fick en vän på köpet och det var det värt, kände jag då i alla fall. Han och en kille till vart vänner och vi försökte hålla i hop. Jag vet i dag att en av killarna som jag blev vän med såg jag på tåget vid T-centralen och han hade kört hårt med amfetamin under många år och va ganska slut som människa. En kille fick jag reda på att han hitta dom i flera svarta plastsäckar i skogen mördad.

Ja det gick inte så bra för några av oss. Jag var så tom och utlämnad. Det fanns en så stor sorg i mitt hjärta som inget kunde fylla. Jag gjorde en sak bra i alla fall. Jag vann alla skolmästerskap i idrott. Jag hoppa 185 i höjdhopp. Det är inte så dåligt för en 12-13 åring. Jag sprang som en illegal mexikan vid gränsen i USA, Det va lite som en seger för mitt självförtroende, men som dom snart togs bort igen.

Jag börja få permissioner på vissa helger och trodde att det skulle vara bra. Men jag kom bara hem till skiten igen och det va inte det jag ville. Pappa blev bara värre och värre. Mamma söp mer och mer. Jag ville bara komma bort ifrån dom. Så jag blev polare med några flummare i byn där, Stjärnhov. Vi bruka sitta och röka på och kröka på hela helgen när jag skulle var hemma på permissioner. Några av dom blev mina bästa vänner och det var lite trygghet i allt kaos och mörker.

Nu hoppar jag lite men det blir så när man kommer på saker i efterhand.

Efter boxtorp så blev jag byns lokala hasch säljare. Hämta i Stockholm sen tillbaka till stjärnhov och sålde. I efterhand så har jag förstått att dom sista åren och sista tiden av vistelsen på hemmet vara dom bästa i mitt unga liv. Där nere dömde ingen mig och mina konsekvenser var få. Vi hade så kul ihop vi som hängde i stjärnhov. Inga problem fanns, Bara ha kul och röka fett. Livet var som en vaddig dröm.

Den största anledningen att jag mådde bättre ett tag var bara för att jag var inte hemma. Där kom smärtan tillbaka och livet blev olidligt. En gång när vi skulle upp till Åre och åka skidor så klanta vi till det ordentligt. Det var en kväll då personalen skulle på nån fest medan vi fick sitta inne på stugan och tråka. När dom hade gått så vänta vi en stund sen drog vi ut på byn.

Vi skulle bara va ute en stund och kolla in lägget. Vi hamna vid en stor brassa där satt en kille och spela gitarr. Vi satte oss och börja snacka med honom. Det var han som körde med en sång som vart känd över hela Sverige. ”Det är bare och åk..” En hyllningssång till Ingmar Stenmark. Nån bjöd på sprit sen var det kört.

Jag ragla hem till stugan. Jag öppna dörren och då stod två av personalen där och såg inte så glada ut. En av dom gick fram till mig och gav mig en sån dagsedel så att jag nästan lyffte ifrån golvet. Han trodde det skulle hjälpa. Vilken dåre. Det gjorde mig ännu mera inåt vänd.

Hade nu ingen tillit till dom vuxna. Ja det var bara en av alla saker som hände på boxtorps skolhem. Nu är det dags att sova. Go natt alla mina vänner och medmänniskor. Glöm inte kärleken är det ända vi har… Var rädda om era medmänniskor. Kram Lasse