Ja nu så har man varigt och fyllt på med lite andlighet. Känns bra. Det behövs när man skriver mycket om smärta och svåra saker. I kväll tänkte jag tala lite om Mariatorget och den tiden när jag hängde där. Jag var väl där ganska ofta under många år men det var en period när jag var där nästan varje dag. Det låg en biljardhall som hete Aston biljard. Låg under Aston Hotel som fanns där förut.

Ovanpå låg en dans club och nattbar. Ett riktig skit ställe med mycket droger och skumma typer av alla slag. Men nere på biljarden så var det rätt okej. Vi spela och rökte på mest hela dagarna. Han som jobba i kassan hade en kraftig brännskada över hela ansiktet. Han tjafsa inte så mycket om vårat drogande. Vi bruka gömma grejerna under biljardbordet vid kanten där kulorna rulla ner och la sig.

Det kom snutar från kriminalen och titta ner då och då. Men dom värka inte så ivriga att ta oss. Hasch dimman låg som en matta över hela lokalen. Det var en gång som snuten kom precis när jag hade handlat grejer. Jag satt på bänken och han inte se dom komma. Dom fråga om lägg och sa åt mig att lyfta armarna. När jag gjorde det så släppte jag haschet på marken. Dom såg tydligen inte det för sen kolla dom mina fickor och sa åt oss att röra på oss. Jag gick ett varv tills dom hade stuckigt, sen plocka jag upp det igen. Wow tänkte jag vilket flyt.

Det var mycket sånt den tiden. Jag jobba även ett tag som moped bud i gamla stan på Teknokopia tror jag det hete. Men efter en månad så stal polaren en av mopparna och sa att den hade blivigt stulen när han skulle lämna ett bud. Jag tog över den och åkte dit. Jag sålde den och han som köpte den gola ner mig så det blev grovt häleri. Det var inge kul men jag kom undan med böter och tillsyn. Jag var för ung för att straffa.

Vet inte om jag har berättat om vitabergs parken men där satt vi också en hel del. Bruka gömma drogerna i muren nedanför kyrkan i mellan sprickorna. När man inte hade något så bruka vi leta ibland sprickorna och ibland hitta man andras grejer eller sånt som ramlat ner bakom stenen.

Ibland åkte man till Sofia skolan och sålde hasch på skolgården även om man inte gick där så fanns det alltid polare som gick där och i alla andra skolor på söder. Jag gjorde allt för att slippa att vara hemma. Jag avskydde att se dom fulla, och det var dom nästan jämt. Kom och tänka på en gång i parken (björnsan) så börja några av dom något äldre grabbarna och tjafsa. Jag stod en bit ifrån men såg att det börja bli riktig illa.

Dom börja slå på varandra så jävla hårt. Dom börja vid ungdomsgården sen fortsatte dom hela vägen till toaletterna under trappan, där det nu är ett café vid tunnelbanne uppgång medis. Dom sprang in och fortsatte där inne att slåss. Efter ett tag så kom snuten och tog dom. Det var ingen vacker syn som möte mig när jag titta in på toaletten. Det var totalt sönder slagna handfat och blod upp på vägarna.

Den ena hade bankat huvudet så hårt i handfatet så att dom låg i bitar på golvet helt nersölade av blod. Ja det var bara en gång av alla. En kille sparka sönder hela skallen så att den sprack. Han överlevde men fick operera in en metal platta i skallen. Han vart inte sig själv efter den händelsen. När han va full, viket var alltid så vart han helt kocko bello.

Det var vid den tiden som jag kommer ihåg den första som dog av droger och sprit. Det var en kort men hård finne som drunkna i badkaret efter en massa droger och sprit. Sen efter det så rullade dödens vagn bara på, utan att stanna en enda gång. Än i dag så rullar tåget fram. Jag kan lätt räkna minst 50 man som gått bort. Det är självmord, Mord, Dråp, Överdos, Drog relaterade olyckor, Dödliga sjukdomar, ja allt man kan tänka sig. Det är som ett krig där ute i missbruket.

Vissa killar man suttit och supit med var inga och leka med det kan jag lova. Men jag kände mig trygg för det mesta. Jag tillhörde ju gänget. Det är ett mirakel att man inte strykigt med själv när man tänket på vad jag utsatt mig för. Jag är så tacksam att jag lever och att jag har det liv jag har i dag. Ja det kan göra väldigt ont i själen och sorgen kan bli övermäktig, men jag får vara glad att jag har några år kvar utan den där skiten och att dom här 13 åren drogfri har get mig mer än alla år missbruk. Det är mina vänner och kärleken till mina vänner som har räddat mig. Mina nya vänner som inte använder och funnit ett nytt sätt att leva. Love Peace end Happyness. Lasse