Ja nu hade saker börjat bli helt ohanterliga igen. Jag flyttade ifrån Alby hem igen. Morsan låg på sjukhus och jag flytta runt hos några tjejer. Det var mycket supa och droga som pågick. Så en kväll efter jag varigt hemma hos någon tjej och sovigt så skulle jag hälsa på min mor på södersjukhuset.

Jag visste inte vilken avdelning hon låg på så jag ringde till en av hennes vänner som bodde porten bredvid oss. På den tiden hade inte många mobiltelefoner så jag fick ringa från sjukhusets lobby för att få reda på var hon låg. Jag frågade och han sa att hon hade avlidigt på natten och att ingen fick tag på mig som var ute och fylla. Jag blev ställd och fatta ingenting. Det var inte så att jag hatade henne men det var mycket svårt med känslorna och att visa dom för någon.

Mamma hade varigt sjuk ett tag innan hon avled. Hon hade fått stora knölar i bukspottskurteln. Dom trodde det var cancer men det va blod klumpar som bildadats av allt supande. När hon kom hem från oprationen så börja hon att supa igen ganska snabbt så allt sprack. Hon dog av inre blöddningar. Suget efter spriten var för stark. Själv tror jag att hon inte orka leva längre. Läkaren sa till henne at hon skulle dö om hon börja dricka igen. Men det bryde hon sig inte om. Men hon fick villa från allt skit och smärta. Det var bra tyckte jag.

Jag tog mig upp på avdelningen och där var min syster och bror och pappa. Jobbigt som fan men kändes på nåt sätt skönt. Nu fick i alla fall en av oss villa. Sen fick jag ta hand om pappa en tid. Jag kommer inte exakt ihåg när men en period så fanns det inget ställe som tog emot honom. På servicehus var han för jobbig att ta hand om. Och på långvården så var han för pigg för att stanna. Så nu hade jag honom och tänka på också.

Fan jag kunde ju inte ta hand om mig själv. Det var en mycket förnedrande tid med mycket jobbiga saker att gå igenom. Jag fick gå runt på olika sjukhus och hem för att hitta en plats där han passa in. Hemma så var det inte så lätt hålla uppe någon form av värdighet. Jag fick ha en kasse med mat hängande utanför fönster mot gatan. Jag ville inte ha saker i kylskåpet för att min far var så ofräsch och nersölad på alla viss. Det var ett stort håll i bäddsoffan där stål fjädrarna stack fram. Han hade gjort på sig så många gånger på alla viss så det hade frätt sönder rakt igenom.

Han var ju i så dåligt psykiskt skick och kunde inte ta hand om sig. Vissa dagar fick jag tvångs bada honom så att det skulle vara lite bättre för både honom och mig. Men det kändes så jävla förnedrande att tvinga av sin far alla kläder och bära detta benrangel till badrummet skrikande som en bebis. Jag önskade att han var död så jag slapp all skit och förnedring.

En kväll när jag kom hem så slog det slint och jag slog honom och försökte att döda honom genom att strypa han. Det var på håret att jag lyckades. Han kunde inte göra motstånd men jag fick någon form av eftertanke när han vart helt blå i ansiktet. Jag släppte och sprang ut på gatan och bara irrade. Jag hade inte mycket av värdighet eller kärlek i min kropp och själ den kvällen.

Jag var ungefär 22-23 någonting, kommer inte ihåg men jag var slut som människa. Och tänkte att det är dags att lämna in nu. Jag vet inte hur många gånger den tanken har farigt genom mitt huvud och gjort mig lycklig. Jag kände att döden var min ända vän som kunde ta bort allt och den fanns alltid där redo att ta hand om mig och mitt liv. Det var det ända som kändes tryggt och varmt i mitt hjärta.

Som ett exempel på hur det kunde vara och hur det gick till när det blev ett alternativ. En gång när jag mådde mycket dåligt (nästan hela tiden) så var jag hemma hos morsan och kände att det får vara nog nu. Hon hade tagit över mitt sovrum eftersom jag flyttat till Alby tror jag att det va. Jag sa till henne att nu skiter jag i det här och lämnar in förr gott. Jag tog hennes piller burkar som stod vid hennes säng. Det var en allskön blandning. Nozinan, Valium, Starka sömntabletter, av alla sorter. Jag tryckte i mig så många burkar jag klara sen sa jag adjö.

Innan jag skulle gå så gorma hon om att hon inte skulle kunna sova nu för jag hade tagit hennes medicin. Ja vad säger man då? Jag bara skaka på huvet och gick ut. Jag hade tänkt lägga mig på en bak gata vid slussen men kom inte så långt förens jag stupa i en snödriva i Götgatsbacken. Tabletterna hade börjat att verka. Det gick ett yngre par för bi mig och tänkte att det inte stod rätt till så dom kalla efter en ambulans.

Jag vakna dagen efter på en upplivnings avd på Miva. Sen över till psyket. Jag vart mycket besviken att jag fortfarande var kvar. Jag har försökt att hänga mig, hoppa från Katarinavägen, ta överdos, gasa mig, tabletter, skära upp handleden, Ja jag har varigt flitig på den punkten. Sist jag gjorde det så sväva jag mellan liv och död. Jag hade slutat och andas och det var väldigt kritiskt.

Min syster och bror vaka den natten på Miva. Nu i dag så förstår jag vad dom fick gå igenom. Inte så sjyst att låta andra få genomleva det men jag var så trött på ett liv utan kärlek, närhet, ömhet och trygghet. En gång när jag hade tagit en överdos av tabletter så låg jag i sängen och vänta på att dom skulle värka. Det var en sån befriande känsla som kom. Jag var inte rädd ett dugg bara lugn. Jag kommer ihåg att jag sjönk och sjönk sakta genom sängen genom golvet mot nåt. Jag släppte taget om livet och jag bara sväva ner eller in till nått mörker. Väldigt speciell känsla, men också väldigt läskigt. Men det var en temperatur metare på hur jag mådde.  Jag vet att det är mycket mörk läsning men det finns hopp och glädje.. men så här var mitt liv.  På återseende.  Kram Lasse     Love Peace end Hope