Sitter här i sena timmen och funderar på livet.

Ibland i sen timma så far det en massa tankar runt i mitt huvud. Det är vemod och saknad. Jag försöker hålla humöret uppe och se ljust på framtiden men ibland så kommer det fram en sanning som jag inte kan förneka. En stark tomhet och saknad av nått eller någon.

Ett hål som inget kunnat fylla, ett hål som inte har någon botten. En själ som fladdrar fritt i starka vindar. En önskan om något som inte funnits, eller kommer finnas. Det stora vemodet kommer över mig som en våg.. Melankolin leker med min tro. Jag ser på ljuset som glittrar i vågens starka skum. Jag klättrar över berg och ner i dalar men kommer ingen vart.. Må livets vägvissare visa mig till ett ställe där solen lyser starkt, där träden blommar och gräset reser sig upp och tar in varje liten droppe av livets vatten. Där rådjuret står stilla med en blick av rubiner och ser på mig som den jag är. En filt som väntar med värme och skönhet. En inbjudan till allt och alla att lägga sitt trötta sinne och låta det vila på het sommaräng.. Ta mig dit Ta mig dit så väntar jag där, väntar i evighetens långa timme…

LW   Saknaden är stor…