En gamal bild av mig när jag är avtänd.. eller påtänd... Mår inte så bra kan man nog säga.....

Go kväll alla människor där ute i livets hetsiga takt.

Jag vill bara tillägga en sak. Det är en massa händelser och saker som händer under dom här åren. Det är en massa förvirrande stunder med mycket droger och svåra upplevelser som jag inte har skrivigt ned men det är inte så viktigt. Det var bara en del av allt som hände. Jag kommer skriva in en del saker när jag kommer ihåg dom. Det är så min hjärna funkar. Det kommer fram saker hela tiden.

Jag kommer ihåg en gång när jag var hemma hos en tjej polare på stora Essingen. Vi satt i hennes mormors lägenhet. Hon hade avlidigt så lägenheten skulle rensas och hon skulle flytta in eller hur det nu var. Vi hade träffat på en finne som langa amfetamin och han följde med till kvarten. Han hade ett kilo med Amfetamin och det var en sort som kallades Gul klet.

Det var bästa sorten. Vi satt runt ett vardagsrums bord och använde. Det vart väldigt snurrigt ett tag. Jag tog så jävla mycket att jag inte kunde resa mig på 3 dygn. Jag drack inte mycket vätska så jag behövde inte gå på toan. Jag bara tog och tog. Det fanns så det räckte och blev över. Efter några dygn så skulle han dra vidare och vi satt själva hon och jag. Efter ett tag så skulle även hon dra ut en stund så jag blev ensam.

Då slog hjärna släppet till. Jag trodde att det stod en gubbe utanför sovrumsfönstret i kamouflage dräkt med en kamera och filma mig. Det var en smal gång bort till sovrummet och jag kunde se in ditt från soffan jag satt på. Jag trodde det var en test så jag skärpte till mig och börja haka på. Jag trodde att jag var tvungen och dricka ur alla glasen som stod på bordet. Det var en massa glas med olika innehål allt från fimpar till gammal läsk och mjölk. Det var inte så trevligt innehål kan man nog lätt säga men jag trodde att jag var tvungen att dricka ur dom. Så jag gjorde det.

Jag kände inget ting, jag var så fokuserad på att göra som jag trodde att dom ville att jag skulle göra. Helt sjukt. Jag titta ut på gatan och såg att det satt folk i alla parkerade billar och höll koll på mig. Det var nog en 20-30 bilar som stod där. Det satt två gubbar i varje och kolla in mig. Och han som stod utanför fönstret (3 Våningar upp??) försvann så fort jag reste mig och var på väg dit. Men jag visste att dom var där till 100%.

Hon kom tillbaka och såg att det inte var så bra med mig och sa att det var dags att gå ut och få lite frisk luft. Vi kom ut på gatan och jag försökte förklara att dom satt där i alla billar men hon bara sa ja ja.. det blir nog bra ska du se. Vi gick ner vid en trappa som lede ner till kanalen. När jag kom vid slutet av trappan så var det en häng pil där. Under trädet så stod han från fönster men jag sa inget. Sen vete fan vad som hände men jag tror att jag tog mig upp till lägenheten senare och drack en vinare och somna till slut av utmatning och ut torkning.

Det var en del amfetamin den tiden. Jag hade rökt heroin men det var inte min grej. Jag skulle senare testa igen med min fru som gillade heroin. Amfetamin för att klar av att göra nåt. Lugnade medel av alla slag för att komma ner på jorden igen och sprit för att sova. Det börja ta hårt på hjärnan och även själen. Men jag var dömd till ett liv utan kärlek så jag ville bara domna bort och inte känna ett skit.

Jag kommer ihåg när jag tog min förts fix. Det var en barndoms polare som satte den på mig. Hade bara snortat och svalt amfetamin innan men nu så kände jag att det var dags. Jag satt på en säng kant hemma hos en böna på söder och min polares bror var där också. Han dog senare av överdos. Jag satt där och han satt den i armen sen tryckta han in innehålet. Efter några sekunder så fick jag en sådan skjuts att jag tappa andan och bara la mig på rygg i sängen och flämta.

Jag tyckte att det var det bästa jag gjort. Men ack vad jag skulle ångra det många gånger i livet. Jag var bara ute efter att slippa att känna och om jag hade tur försvinna från livet. Mitt psyke tog mycket stryk under dom här åren. Det var ju inte så att det hjälpte att ta droger. Det blev bara värre och värre. Allt från hasch psykoser till tjack nojor till ångest och skit. Jag går nu över till när jag träffa min fru.

Jag satt som satt ofta på kvarnen efter min mor söp ihjäl sig. I brist på ett liv så var det något att hänga upp sitt liv i. Jag såg henne med några av mina supar polare eller rättare sagt hon skulle sätta sig hos oss och jag tyckte hon var en stor idiot helt klart. Hon tyckte desamma om mig. Men efter några öl så följde jag med henne hem och ja ni vet.

Sen ville jag träffa henne igen. Vi sågs några gånger och det kändes okej. Trots allt drickande så höll vi i hopp. Men det var ett problem hon hade en snubbe som hon bruka träffa några gånger i veckan. Jag gilla det inte alls men vi var ju fria fåglar så vad skulle jag säga. Men efter ett par månader så sa jag det att nu får du välja han eller mig och hon valde mig. Under några bråk så drog hon hem till honom men det tog slut efter att tag. Vi gillade båda att supa ta droger av alla slag och röja. Men på nått sätt så gilla vi varandra mitt i smeten. Det skulle bli många bråk och slagsmål och saker som gick sönder under den tiden vi var tillsammans.

Mer kommer visa sig…

Tack alla ni som läser min blogg det känns bra att veta.. Hoppas att jag kan ge nått med min historia till er.. Vad det nu än är, och glöm inte nu att det finns ingen morgondag.. Så ta hand om era vänner och dom ni älskar… Skjut inte upp det tills i morgon då kan det vara för sent. Kram Lasse.

Okej då kör vi…

Vid den här tiden träffa jag en kompis som jag skulle supa och droga skallen av mig med. Jag kände honom lite från förr men inte så mycket. Vi börja slå våra påsar i hopp och röja som ett par dårar. Det börja med att vi träffades vid ett systembolag på söder där jag stod och drack en hela Rosita bakfull som ett svin. Han hade en massa brännvin och vi åkte hem till honom och söp tills vi blev medvetslösa.

Vi fortsatte så en lång tid tillsammans. Vi tömde hans pappas bankfack och drog utomlands. Jag vet en i dag inte hur vi kom ner eller hur vi åkte. Vi vakna med vinter kläder i varsin dubbelsäng i Spanien. Ja man kan nog lätt säga att det var en resa i rusets värld. Det var knappt att man orka ta sig ner till polen. Jag hade slutat äta sen en två månader tillbaka. Man fick pressa ner nått när man blev för svag och inte orka gå. Om man mådde för dåligt fick man hänga över badkaret med över kroppen och spy tills man kunde dricka igen. Duscha skallen så man vakna till lite.

Jag fortsatte när jag kom hem igen. Den här tiden är väldigt rörig och mitt minne är lite snurrigt. Datumen är inte exakta men händelserna är det. Ett tag låg vi på madrasser på golvet i lägenheten på st. Paulsgatan med två spyhinkar vid sidan av oss. Mycket av möblerna hade jag kastat ut. En gång så tog vi min pappas gamla bäddsoffa som var väldigt äcklig och bar ut den på gatan. Vi lämna den vid södra latin mitt på gatan. Sen tog vi några gamla bokhyllor och elda upp dom i öppna spisen. Vi tog en cirkel såg och såga ner allt till mindre bitar så dom skulle passa i spisen.

En massa andra saker slängde vi ut från balkongen rakt ner på gården. Helt galna var vi. En gång på slutet av mitt röjande för den gången så satt jag hemma hos min polare och var helt jävla slut som artist. Jag kände att om jag inte slutar nu så kommer jag dö. Han bodde bara två kvarter från min lägenhet på st pol. Jag hade håligt på väldigt länge och det var dags att lämna skiten tyckte jag. Jag satt i soffan hemma hos honom och runt om kring stod det sprit flaskor i massor. Inte tomma utan fulla. Det var nog en 25-30 helrör med brännvin. Jag förstod att nu går det inte längre. Så jag tog mig ur lägenheten och ragla upp till mitt hem.

Jag hade redan en kraftig ångest och var helt slut så jag la mig på min säng på mitt rum och tog 2-3 nozinan så jag skulle kunna sova. Man kan söva en elefant med den medicinen så jag hoppades att det inte skulle bli för jobbigt i hjärnan. Det är lätt att man får Delirium tremens http://sv.wikipedia.org/wiki/Delirium_tremens och det är inte speciellt kul kan jag lova. Jag låg som i en dvala och jag hörde en massa saker i skalen. Det var som filmer som bara flimra på. Tillslut så hörde jag en knacknig väldigt svagt. Den bara öka och öka tills det lät som någon skulle slå in dörren. Jag tog mig ur sängen och ut i hallen där en liten lampa lyste upp svagt. Jag öppna dörren och där stod en rök dykare med yxa och gasmask i mörkret.

Jag trodde att det var någon från Helvetet som skulle hämta mig så jag bara skrek till och svimma i hallen. Efter ett tag så vakna jag till på golvet och det stod en kille över mig och fråga hur det var med mig. Det hade brunnit i trapphuset på natten efter jag hade kommigt hem. Det hade varigt 800 grader i trappen. Någon hade lagt en bunt tidningar i trä hissen och tänt på. En pyroman hade tänt på i 3 trappuppgångar den natten. Jag hade inte hört ett skit när jag låg i min ångest i sängen. Mitt rums fönster väte ut mot gatan så jag måste ha varigt ganska borta i huvudet.

Jag vägra åka ambulans till sjukan, jag ville bara få sova. Så dom fick lämna mig där med alla fönsterna öppna på vintern så all gammal rök skulle försvinna. En natt efter 3 dygn utan sömn på golvet hemma på en madrass så fick jag tupp juck som vi kallar det. Hade legat och vridigt mig och svettats, frysigt skakat i 3 dygn. Jag hade haft min tv på för att slippa tänka för mycket. På nätterna körde kabel tv nån slinga med nån musik som gick hela natten. Den bara snurra i huvudet. Sen så stördes jag av grannarna under mig som snacka högt hela natten sista dygnet av 3. Jag kände mig inte så lycklig då.

Så lyckades ta mig till folkungagatan och till Järnaffären där. Väl där inne så köpte jag ett stadigt rep på några meter. Gick hem och gjorde en hängsnara. Satte upp den i en krok i taket och satte en pall under. Jag var redo att lämna in. Det var så jävla tragiskt att sitta på golvet i en halvtom lägenhet där min familj bott och känna den enorma tomhet som fanns både i mig och i rummen. Allt som pågått i detta hem. Allt hemskt och smärtsamt. Allt äckel och hopplöshet. Avsaknaden av kärlek och lycka. Det var en känsla som jag kände igen mycket väl. Efter en stund så tog jag mod till mig och gick fram till pallen, klev upp och satte snaran runt min hals. När pallen välte så gick snaran upp och jag slog i golvet. Jag hade gjort den fel. Jag satt på golvet och bara skaka och kände att jag var så jävla värdelös som inte kunde avsluta livet ordentligt.

Jag kröp tillbaka till madrassen och försökte sova efter en sista klunk vin som jag spydde upp. Bråket i lägenheten under mig fortsatte och den där slingan på teven bara snurra. Tidigt på morgonen beslöt jag att gå ner till Maria kliniken och försöka få en avgiftning. Jag fick det för 10 gången eller hur det nu var.Jag hade vip kort där. Jag upptäkte senare när jag hade kommigt hem igen efter mariapol att tv sladden hade inte sutigt i och grannarna bort resta. Allt som jag hörde på nätterna var bara i mitt huvud. Vid där här tiden så träffa jag min fru eller efter jag kommer inte ihåg faktiskt. Nästa gång ska vi in på det ämnet. Mina år med min kvinna som blev min fru 8 år senare.

Go natt… Kram på er alla och glöm inte att bry er om varandra. Innan det är försent…. Vi har bara i dag… I går finns inte.. I morgon vet vi inget om. Så ta och njut av nuet och kärleken till dina medmänniskor. Empati är en läkande kraft som kan ge oss livslusten Tillbaka.

Ja nu hade saker börjat bli helt ohanterliga igen. Jag flyttade ifrån Alby hem igen. Morsan låg på sjukhus och jag flytta runt hos några tjejer. Det var mycket supa och droga som pågick. Så en kväll efter jag varigt hemma hos någon tjej och sovigt så skulle jag hälsa på min mor på södersjukhuset.

Jag visste inte vilken avdelning hon låg på så jag ringde till en av hennes vänner som bodde porten bredvid oss. På den tiden hade inte många mobiltelefoner så jag fick ringa från sjukhusets lobby för att få reda på var hon låg. Jag frågade och han sa att hon hade avlidigt på natten och att ingen fick tag på mig som var ute och fylla. Jag blev ställd och fatta ingenting. Det var inte så att jag hatade henne men det var mycket svårt med känslorna och att visa dom för någon.

Mamma hade varigt sjuk ett tag innan hon avled. Hon hade fått stora knölar i bukspottskurteln. Dom trodde det var cancer men det va blod klumpar som bildadats av allt supande. När hon kom hem från oprationen så börja hon att supa igen ganska snabbt så allt sprack. Hon dog av inre blöddningar. Suget efter spriten var för stark. Själv tror jag att hon inte orka leva längre. Läkaren sa till henne at hon skulle dö om hon börja dricka igen. Men det bryde hon sig inte om. Men hon fick villa från allt skit och smärta. Det var bra tyckte jag.

Jag tog mig upp på avdelningen och där var min syster och bror och pappa. Jobbigt som fan men kändes på nåt sätt skönt. Nu fick i alla fall en av oss villa. Sen fick jag ta hand om pappa en tid. Jag kommer inte exakt ihåg när men en period så fanns det inget ställe som tog emot honom. På servicehus var han för jobbig att ta hand om. Och på långvården så var han för pigg för att stanna. Så nu hade jag honom och tänka på också.

Fan jag kunde ju inte ta hand om mig själv. Det var en mycket förnedrande tid med mycket jobbiga saker att gå igenom. Jag fick gå runt på olika sjukhus och hem för att hitta en plats där han passa in. Hemma så var det inte så lätt hålla uppe någon form av värdighet. Jag fick ha en kasse med mat hängande utanför fönster mot gatan. Jag ville inte ha saker i kylskåpet för att min far var så ofräsch och nersölad på alla viss. Det var ett stort håll i bäddsoffan där stål fjädrarna stack fram. Han hade gjort på sig så många gånger på alla viss så det hade frätt sönder rakt igenom.

Han var ju i så dåligt psykiskt skick och kunde inte ta hand om sig. Vissa dagar fick jag tvångs bada honom så att det skulle vara lite bättre för både honom och mig. Men det kändes så jävla förnedrande att tvinga av sin far alla kläder och bära detta benrangel till badrummet skrikande som en bebis. Jag önskade att han var död så jag slapp all skit och förnedring.

En kväll när jag kom hem så slog det slint och jag slog honom och försökte att döda honom genom att strypa han. Det var på håret att jag lyckades. Han kunde inte göra motstånd men jag fick någon form av eftertanke när han vart helt blå i ansiktet. Jag släppte och sprang ut på gatan och bara irrade. Jag hade inte mycket av värdighet eller kärlek i min kropp och själ den kvällen.

Jag var ungefär 22-23 någonting, kommer inte ihåg men jag var slut som människa. Och tänkte att det är dags att lämna in nu. Jag vet inte hur många gånger den tanken har farigt genom mitt huvud och gjort mig lycklig. Jag kände att döden var min ända vän som kunde ta bort allt och den fanns alltid där redo att ta hand om mig och mitt liv. Det var det ända som kändes tryggt och varmt i mitt hjärta.

Som ett exempel på hur det kunde vara och hur det gick till när det blev ett alternativ. En gång när jag mådde mycket dåligt (nästan hela tiden) så var jag hemma hos morsan och kände att det får vara nog nu. Hon hade tagit över mitt sovrum eftersom jag flyttat till Alby tror jag att det va. Jag sa till henne att nu skiter jag i det här och lämnar in förr gott. Jag tog hennes piller burkar som stod vid hennes säng. Det var en allskön blandning. Nozinan, Valium, Starka sömntabletter, av alla sorter. Jag tryckte i mig så många burkar jag klara sen sa jag adjö.

Innan jag skulle gå så gorma hon om att hon inte skulle kunna sova nu för jag hade tagit hennes medicin. Ja vad säger man då? Jag bara skaka på huvet och gick ut. Jag hade tänkt lägga mig på en bak gata vid slussen men kom inte så långt förens jag stupa i en snödriva i Götgatsbacken. Tabletterna hade börjat att verka. Det gick ett yngre par för bi mig och tänkte att det inte stod rätt till så dom kalla efter en ambulans.

Jag vakna dagen efter på en upplivnings avd på Miva. Sen över till psyket. Jag vart mycket besviken att jag fortfarande var kvar. Jag har försökt att hänga mig, hoppa från Katarinavägen, ta överdos, gasa mig, tabletter, skära upp handleden, Ja jag har varigt flitig på den punkten. Sist jag gjorde det så sväva jag mellan liv och död. Jag hade slutat och andas och det var väldigt kritiskt.

Min syster och bror vaka den natten på Miva. Nu i dag så förstår jag vad dom fick gå igenom. Inte så sjyst att låta andra få genomleva det men jag var så trött på ett liv utan kärlek, närhet, ömhet och trygghet. En gång när jag hade tagit en överdos av tabletter så låg jag i sängen och vänta på att dom skulle värka. Det var en sån befriande känsla som kom. Jag var inte rädd ett dugg bara lugn. Jag kommer ihåg att jag sjönk och sjönk sakta genom sängen genom golvet mot nåt. Jag släppte taget om livet och jag bara sväva ner eller in till nått mörker. Väldigt speciell känsla, men också väldigt läskigt. Men det var en temperatur metare på hur jag mådde.  Jag vet att det är mycket mörk läsning men det finns hopp och glädje.. men så här var mitt liv.  På återseende.  Kram Lasse     Love Peace end Hope

Okej då har jag flyttat till Alby. Shit vilken skillnad mot söders höjder. Men jag hade inget val. Jag kunde inte flytta hem igen. Där var det kaos så jag fick acceptera min situation helt enkelt. Jag var väldigt deprimerad och ledsen under en väldigt lång tid. Men försökte förtränga min situation så mycket jag kunde. Jag var van med mörker och helvete så det va bara hoppa in i elden och ta smällen.

När jag hade flyttat till min vän så fick jag jobb på hans jobb. Castrol Oil i Värta hamnen. Det var bättre än ingen ting. Jag glömde berätta att jag efter boxtorp faktiskt lyckades att bli målare, utbildad sådan. Fick målar stipendiet andra året så jag var duktig. Men orka inte fortsätta som målare. För mycket supa i den branschen. Min målarmästare drack en kvarter brännvin varje morgon så att han blev normal, tack vare alla skador på hjärnan av alla farliga färger, Sen var inte alla lösningsmedel bra för mig. Jag var väldigt känslig för thinner och sånt. Hade ju sniffat i 2 år när jag var liten. Skador som fortfarande kändes.

Så jag började på Castrol. Det var okej men lite långtråkigt. Jag stod vid ett löpande band och kolla plastflaskor som skulle fyllas på med olja. Vi var 4 som sköte om hela produktionen. På kvällarna söp vi och var nere på den lokala puben. Jag drack mer och mer tills det börja banga ur helt. Min vän och jag börja slåss och det blev bara en massa fyll tjafs.

En dag så träffa jag en tjej där som jag tyckte var okej men inte mer. Så jag tog chansen och flytta till henne. Hon bodde bara på andra sidan berget. Alby backen. Det var väll inte det smartaste jag gjort men va fan jag var ensam och ville ha nån som kunde bekräfta min ego och fylla på min självömkan.

En dag när jag skulle fixa min ny snodda cykel så klanta jag till det ordentligt. Det var precis innan jag flytta ifrån polaren. Jag höll på att ställa in växlarna och åkte ner för alby backen i hög fart. Det gick en tjej upp för backen medans jag susa förbi henne såg hon att hon kände mig och skrek ”Lasse hallå Lasse” Jag vände mig om och vinka sen när jag vänt mig tillbaka så hade jag kommigt lite för långt ut på kanten. Och en anslagstavla stod i vägen. Jag körde rakt in i järnstolpen med hela axeln och halva kroppen. Jag låg med 5-6 växeln på en snabb hoj så det blev en riktig stjärn smäll.

Jag studsa upp i backen flera meter och cykeln försvann ner på en parkering. Ja det gjorde ont som fan. Jag hade slagit av nyckelbenet och tryckt in axeln. Men det gav mig en anledning att supa mer och ta piller. Det funka inte så länge, hon kasta ut mig som vanligt. På jobbet börja jag tappa fotfästet helt.

Jag skulle fylla på special olja för hand på burk från ett fat med olja. Man sätter en kran ovan på fatet sen viker man ner det på en ställning och sitter ner och fyller på som man öppnar en vatten kran. Jag som smygsöp börja bli lite för packad så att säga. Jag satte på kranen och somna i fyllan och oljan rann ut på golvet. Några liter kan man nog lätt säga. Min förman sa åt mig att det var nog dags att gå hem.

Inte så konstigt efter mitt uppförande. Men jag kom igen och kämpa på. Så en dag vart det en plats ledigt på stora oljekoken. Jag hoppa på det och börja producera olja på fat. Det var rätt kul men snart skulle jag ställa till det igen. Efter att ha kokat en 10 kubik meter olja vilket är rätt mycket så skulle jag fylla på faten en efter en. När jag öppna kranen till oljeslangen så kom det ingen olja. Blev helt ställd. Jag visste att jag. Hade fyllt på det stora koket. Det var ungefär 10 kranar som låg bredvid varandra och dom såg likadana ut. Man måste hålla reda på vilken kran som går var. Det finns nämligen en kran som man spolar rent hela systemet med. Och naturligtvis hade den varigt öppen så jag hade spolat ner 10 kubik i avloppet. Vi hade visserligen eget avloppssystem men det var ju inte så kul och gå upp till chefen och berätta vad som hänt.

Jag sa upp mig kort efter och börja missbruka på heltid i stället. Jag var en loser och skulle se till att jag fortsatte vara det. Nu skulle det bli riktigt rörigt och mitt liv blev värre och värre. Ni kommer säkert upptäcka att det kan bli lite hoppande ibland i mellan år och händelser men det är så att jag har tappat minnet och förträngt mycket som jag än i dag inte kommer ihåg ett skvatt om. Mycket svarta bitar och år som jag inte vet vad som hände. Det kan bero på drogerna eller sexövergrepp det vet jag inte men min hjärna och själ var helt klart överbelastat med skit, mörker och smärta, så att jag droga var inte så konstigt. Det var mitt ända sätt att överleva. Jag hade vid det här laget redan försökt ta mitt liv 2 gånger och framåt så blev det 7 gånger sammanlagt. Men jag är fortfarande här så nån mening med mitt liv fanns det ändå. Eller hur.

Ha en fin dag i morgon alla människor där ute i värkligheten. Vi hörs snart igen…

Go kväll alla mäniskor.. Ja här är man väldigt oskyldig.. Viket öde som väntade mig ville jag inte veta. I bland så vill man hoppa in i fotot och bara krama sig själv. Jag känner starkt att jag har satt igång en resa i mitt inre. Jag vet inte vad målet är eller vad som finns i framtiden. Jag bara skriver och hoppas på det bästa. Jag har tillit och tålamod så det finns ingen mörker bara ljus och kärlek.

Jag såg en lampa lysa till i höghusens fönster...

Livet som fanns bakom fasaden...Mina tankar tar mig dit...

Till en tid då inget våga vara...Vara sig själv.. Vara det som jag önska

Drömen om ett vardagsrum..

Drömen om ett kök som lukta falkorv med mos..

En kudde som lukta sommar..

Ta mig dit där livet finns Ta mig dit innan mörkret faller.

Kram och sov gott.

Go kväll alla läsare.

Okej jag är nu på boxtorp och livet där rullar på. Jag försökte göra mitt bästa i skolan men det var svårt att koncentrera sig. Min inre oro fanns kvar och jag saknade mitt hem trots att det var kaos och förnedring. Jag lärde känna lite folk där nere och som jag sa förut så började jag att hänga där på helgerna när jag hade permis från hemmet.

Dom var väldigt sjysta och bra människor. Jag trivdes väldigt bra i byn. Jag träffa en kille där som blev min polare och vi hängde hela tiden så fort jag var där. När jag var där på helgen så bruka jag få sova över i hans mammas hus. Vi bruka sova på madrasser på golvet på övervåningen. Vi rökte på och lyssna på radio Luxemburg.

Han morsa bruka komma upp med ostmackor och varm choklad. Det var mina bästa stunder när jag var där. Inte själva rökandet utan vänskap och trygghet. Vissa helger så träffades vi hos en annan kille och spela kort lyssna på musik. Jag kommer ihåg en gång när vi hade en liten fest hos en av polarna där. Vi hade haft kul och kvällen var på väg att ta slut. Jag skulle precis gå när två av tjejerna som var där fråga om jag ville följa med in på rummet och ha kul. Ja det är nog en dröm hos många killar men för mig var det bara jobbigt.

Mitt förstörda känsloliv hindra mig från att ha sex. Jag gick snabbt där ifrån och kände mig bara tom. Det va inte intressant nog. Jag ville bara slippa känna för starka känslor så jag sköt upp min sexdebut väldigt länge. Många försökte men jag var bara intresserad av att missbruka.

Tiden gick och det börja närma sig slutet på vistelsen på Boxtorps skolhem. Jag träffa tillslut en tjej som jag gillade och hon var söt som en sockertopp. Jag hade precis slutat på hemmet och jag var nu tillbaka i Stockholm. Tillbaka i mitt pojkrum på söder. Jag var förändrad och jag var mera likgiltig till mina föräldrar. Tjejen jag träffat kom upp ifrån stjärnhov och skulle träffa mig och vi blev ihop.

Jag blev totalt kär och jag blev hoppfull. Vi flytta i hopp i tullinge. Hennes mamma köpte en lägenhet åt henne som vi flytta in i. Jag rökte fortfarande en massa hasch och drack. Hon ville att jag skulle sluta. Jag ville inte men jag börja få konsekvenser av mitt användande. Mitt psyke pallade inte mer så jag la in mig på en låst avgiftning på huddinge narkomanvårds klinik för första gången i mitt liv.

Det var så förnedrande och jobbigt, men jag va tvungen annars hade det gått åt helvete totalt. När jag kom dit så fick jag klä av mig innan för dörren i ett rum sen kolla dom alla kläder och i min kropp. Det va inte så kul när en vårdar kollar en i baken. Jag var där i 7 veckor. Mådde skit första tiden men det blev bättre.

När jag kom ut igen så åkte tjejen och jag på semester i grekland. Första gången jag var utomlands. Det gick ganska bra i början men sen så börja jag supa och bli dum i huvudet. Kommer inte ihåg så mycket av resan men jag vet att jag söp en hel del och att hon börja tröttna på mitt missbruk. Jag hade bara bytt ut drogerna mot spriten.

Vid en ålder av 19-20 så hade jag testat LSD, Hasch, Amfetamin, Tabletter, Svamp, Sniffa, ja listan kan göras lång. Jag var slut som artist. En kväll så satt jag på restaurang kvarnen vid Björnsträdgård. Hade druckit några öl bara när det helt plötsligt smällde till i huvudet och hela lokalen bara smälte som i en film. Det hela var över på 2 sekunder men jag var helt borta och jag fick en sådan ångest och rädsla att jag knappt kunde ta mig där ifrån.

Jag tog mig hem till tullinge. Satte mig på golvet och bara skaka. Kunde inte lägga mig ner. Mitt huvud bara surrade och det kändes som jag hade fått en psykos. Hon var inte hemma och jag förstod att det var något fel. Hon hörde inte av sig på 3 dygn. Sen en kväll fick jag det där samtalet som förändrade allt. Hon sa att hon inte tänkte komma hem och att jag måste flytta så fort som möjligt. Min värld rasa ihop totalt. Jag blev helt förstörd. Jag förstod att hon träffat någon annan. Jag menar om jag hade varigt henne så hade jag också lämnat mig själv. Jag kunde inte älska någon när jag inte kunde älska mig själv. Jag visste inte vad ordet betydde. Men jag kände mig så fruktansvärt övergiven. Det var det värsta jag varigt med om. Övergivenheten var så stor att jag nästan inte orka leva.

Där satt jag nu i tullinge ensam, övergiven, psykotisk, Helt slut som människa. Jag var tvungen att ge mig av. Min barndoms vän bodde i Alby, så jag snacka med honom och jag skulle få flytta ditt så länge.

Mera kommer vissa sig…  Ha det bra alla underbara människor där ute i den kalla vår natten. Kram Lasse w

Ja nu har jag kommigt till boxtorp skolhem. Jag fick flytta in i en avlång byggnad i en av 2 korridorer. Jag var fortfarande helt snurrig. Förstod nog inte att jag var där och att det skulle bli mitt hem i 3 år. Det var som i en dimma.

Boxtorp ligger i Södermanland vid sjön Båven, 2 km söder om Stjärnhov. Det är 9 mil till Stockholm

Jag fick börja i en klass på området. Vi var väl 5 i min klass och 5 i den andra. 5 tjejer 5 killar. Jag vet inte hur det va första tiden men jag mins att efter ett tag så acceptera jag att jag var där och att det skulle vara mitt hem. 1 året så fick vi inte ha några permissioner och det var hårda bud kan jag lova. Det förekom våld från några anställda men det var bara ibland. Men man var ju rädd att det skulle hända en själv, vilket det också gjorde senare.

Jag kände att det här stället kan jag inte vara på. Ville inte hem till mina föräldrar. Dom hade ju lämnat bort mig så dom ville jag inte se eller träffa. Jag blev lite vän med några av killarna. Tjejerna var det bara skit med. Dom kunde man inte lita på. Dom var jävligt elaka. Som unga tjejer kan vara. Vi killar var mera rätt på och om vi inte tyckte om nån eller nåt så sa vi det direkt eller dela ut en smäll.

En av killarna som jag snackat med tyckte att vi skulle dra där ifrån så fort vi kunde. Så vi planera att dra. Det var en kväll innan man blev in sjasad på rummet så slog vi till och hoppa ut genom ett fönster och smög via skogen till vägen. Vi kunde inte gå på vägen eller lifta så vi fick pölsa i snön bredvid vägen. Vi hade gympa skor på oss och minimalt med kläder. Fan vad vi frös. Vi lyckades ta oss till Gnesta där pendeltåget fanns.

Sen in till söders höjder igen och börja snurra runt i stan. Jag visste inte var jag skulle ta vägen så tillslut så åkte jag hem för att byta kläder och sno pengar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Men när jag öppna dörren hemma så satt två av vårdarna i köket och det var bara att åka tillbaka. Det var då jag kände att det är kört. Det är lika bra att acceptera situationen och försöka göra det bästa av den.

Vi fick naturligtvis bestraffning och påföljder men det brydde vi oss inte om. Jag fick en vän på köpet och det var det värt, kände jag då i alla fall. Han och en kille till vart vänner och vi försökte hålla i hop. Jag vet i dag att en av killarna som jag blev vän med såg jag på tåget vid T-centralen och han hade kört hårt med amfetamin under många år och va ganska slut som människa. En kille fick jag reda på att han hitta dom i flera svarta plastsäckar i skogen mördad.

Ja det gick inte så bra för några av oss. Jag var så tom och utlämnad. Det fanns en så stor sorg i mitt hjärta som inget kunde fylla. Jag gjorde en sak bra i alla fall. Jag vann alla skolmästerskap i idrott. Jag hoppa 185 i höjdhopp. Det är inte så dåligt för en 12-13 åring. Jag sprang som en illegal mexikan vid gränsen i USA, Det va lite som en seger för mitt självförtroende, men som dom snart togs bort igen.

Jag börja få permissioner på vissa helger och trodde att det skulle vara bra. Men jag kom bara hem till skiten igen och det va inte det jag ville. Pappa blev bara värre och värre. Mamma söp mer och mer. Jag ville bara komma bort ifrån dom. Så jag blev polare med några flummare i byn där, Stjärnhov. Vi bruka sitta och röka på och kröka på hela helgen när jag skulle var hemma på permissioner. Några av dom blev mina bästa vänner och det var lite trygghet i allt kaos och mörker.

Nu hoppar jag lite men det blir så när man kommer på saker i efterhand.

Efter boxtorp så blev jag byns lokala hasch säljare. Hämta i Stockholm sen tillbaka till stjärnhov och sålde. I efterhand så har jag förstått att dom sista åren och sista tiden av vistelsen på hemmet vara dom bästa i mitt unga liv. Där nere dömde ingen mig och mina konsekvenser var få. Vi hade så kul ihop vi som hängde i stjärnhov. Inga problem fanns, Bara ha kul och röka fett. Livet var som en vaddig dröm.

Den största anledningen att jag mådde bättre ett tag var bara för att jag var inte hemma. Där kom smärtan tillbaka och livet blev olidligt. En gång när vi skulle upp till Åre och åka skidor så klanta vi till det ordentligt. Det var en kväll då personalen skulle på nån fest medan vi fick sitta inne på stugan och tråka. När dom hade gått så vänta vi en stund sen drog vi ut på byn.

Vi skulle bara va ute en stund och kolla in lägget. Vi hamna vid en stor brassa där satt en kille och spela gitarr. Vi satte oss och börja snacka med honom. Det var han som körde med en sång som vart känd över hela Sverige. ”Det är bare och åk..” En hyllningssång till Ingmar Stenmark. Nån bjöd på sprit sen var det kört.

Jag ragla hem till stugan. Jag öppna dörren och då stod två av personalen där och såg inte så glada ut. En av dom gick fram till mig och gav mig en sån dagsedel så att jag nästan lyffte ifrån golvet. Han trodde det skulle hjälpa. Vilken dåre. Det gjorde mig ännu mera inåt vänd.

Hade nu ingen tillit till dom vuxna. Ja det var bara en av alla saker som hände på boxtorps skolhem. Nu är det dags att sova. Go natt alla mina vänner och medmänniskor. Glöm inte kärleken är det ända vi har… Var rädda om era medmänniskor. Kram Lasse

Sen den nya DNA tekniken kom så är det mycket lättare att jobba efektivt..