Så väldigt sannt....

Go förmidag..

Skulle vilja förtydliga en sak. Det kan värka som att jag badar i självömkan och medömkan men så är det inte. Jag har min historia och den är vad den är. Det kommer dröja några kapitel innan det man ser ljuset i tunneln. Men hoppas att ni förstår det. Kommer mera i kväll. Kram lasse. Ha en underbara dag.. Just fore today

(bilden visar vårat fönster på 3 våningen) 

Ja då ska vi in i mitt liv igen. Okej jag har gått på hjorthagens skoldaghem i några år och hemma börjar allt bli sämre och sämre. Får ingen kontakt med pappa. Han är helt borta i sin manodepressivitet och supande på tunga mediciner. Det är som att tala med en vägg.

Mamma super mer och mer. Det känns så hopplöst allt ting. Jag tror att det beror på mig att det är så jobbigt hemma. Först blev man kallad ”Störd och omöjlig” Sen kasta dom ut mig i skolan och satte mig i en skola för galna och störda ungar. Det kändes verkligen som att man hade hamnat fel och att det var inte mig livet var menat för. Jag gjorde mitt bästa för att överleva och uthärda allt som hände mig. Mina upptåg och galenheter ökade med tiden och tillslut så va man helt gränslös. Hemma så stal jag pengar så fort jag kunde. Jag låste in mig i mitt rum och satte hänglås på insidan. Ibland så slog jag sönder en massa saker och sparka in dörrarna. På slutet av tiden som jag bodde i mitt rum efter många år så hade jag förstört alla dörrar och nästan alla skåpluckor. Dom fick total renovera köket.

I skolan så var det som vanligt. På rasten gick vi upp till affären och stal saker, sen satt vi och rökte eller droga på att svimma. Allt var kaos och det kändes som att allt var på väg att gå åt helvete. Nu var jag totalt snurrig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vid en ålder av 10-11 år så hade allt gått åt helvete och jag var en missbrukare. Jag borde ha lekt och skrattat men jag hade inte en Changs att få vara barn. En morgon kl 6.00 så knacka det på våran dörr. Mamma öppnade och värka veta att ”dom” skulle komma. In kommer det två män som sätter sig vid matbordet i köket. Jag titta i en springa i min dörr till mitt rum. Den ena hade FN kläder på sig och den andre var rätt vanligt klädd. Dom satt en stund och prata med min mor och så efter ett tag så kommer dom in i mitt rum. Dom säger åt mig att packa en väska och säger att jag ska ut och åka. Jag fatta noll, Nada. Blev helt ställd. Efter en stund så förklarar dom att jag ska åka med till ett hem som heter Boxtorps skolhem som ligger i Stjärnhov utanför Gnesta.

Va fan är det frågan om tänkte jag. Sen vissa dom mig ett papper som mamma och pappa hade skrivigt på där det stod att dom lämna över mig till myndigheterna i 3 år. Hela högstadiet. Alltså 7-8-9. Jag trodde inte mina ögon. Jag var så överrumplad så jag våga inte säga nånting. Jag tror att det var min bror som följde med ut ditt men kommer inte ihåg riktigt. När jag väl kom fram så börja jag fatta vad som hade hänt. Jag blev så jävla ledsen och trasig. Jag kände mig så enormt sviken av min mor och far. Även om dom söp och va helt sjuka i psyket så var det min ända trygghet om man nu kan kalla det trygghet. Den var nu borta. Dom som bodde där var också väldigt trasiga och övergivna. Det var som en mardröm och jag kände mig nu totalt övergiven och helt utlämnad till mitt eget öde.

Tänkte avsluta kvällen avsnitt med en Artikel i en tidning om hur det kan gå till på Boxtorp. Sov gott alla vänner och läsare. Nu kommer jag nog drömma en hel del om det jag skriver om. Men det ska nog gå bra. Jag har ju överlevt tills nu eller hur.. Kram Lasse Kärleken är det ända vi har. Va rädd om varandra.

”Vaknade av en bil i väggen”

Gnesta: Familjen hade just somnat när de vaknade av en fruktansvärd smäll. När de tittade ut såg de en bil som satt fast i husväggen strax under köksfönstret. Händelsen inträffade vid 22.30-tiden på tisdagen. Tre pojkar, 14 till 17 år gamla, hade tidigare under dagen rymt från Boxtorps skolhem. De hade lyckats plocka åt sig bilnycklarna av en besökare till skolhemmet, och stal besökarens bil. Väl i Gnesta försökte rymlingarna undkomma polisen, som hade fått korn på de tre ungdomarna. Men vägvalet förde in rymlingarna på en återvändsgränd, och i änden av den stod ett hus. Bilen for igenom en häck och rätt in i huset. Enligt de boende i huset hade pojkarna förmodligen hunnit kasta sig ut ur bilen innan den rammade huset. De tre kunde gripas av polisen efter en stunds eftersök med hund, Sörmlands nyheter.

Tankar..

Jag satt och funderade på tåget till jobbet och jag kom på att jag har ett liv i dag.. Wow säger jag bara. Inte så mycket pengar men ett hjärta fyllt av kärlek hopp och tillit. Detta är ett så stort ord. HA ETT LIV.. Jag hade inget liv förut. Bara en grå svart massa som sakta rörde sig framåt. Inge hopp inge tillit.. bara räddslor. Jag ville bara säga det.. Tack för alla som hjälpt mig i livets hårda skola.

 Mer kommer visa sig...

Bakom dom bruna ögonen så finns det en tomhet och en sorg som jag inte kunde dölja. Den grabben skulle behöva många kramar och en massa kärlek. Men tyvärr blev det inte så, inte på många många år. När jag ser mig själv så fattar jag inte hur jag överlevde allt skit och all smärta. Jag vet bara en sak och det är att drogerna gorde så att jag orka leva men sen börja dom ta livet av mig. Det skulle bli en mycket smärtsam resa på okänd mark. Jag tror att det var inte förens jag axceptera att han fanns så kunde jag vända mitt liv och börja leva. Har nog förtränkt den lilla lasse som levat i mig hela tiden. Det fanns inte plats för den svaga, sorgsna, rädda pojken. Nu i dag så vet jag att han finns och jag kan trösta honom. Jag vet att jag är älskad för den jag är och att livet är till för mig med. Hoppet och morgondagen ligger öppna för mig med.

Hej alla läsare där ute. Hoppas ni har haft en fin helg trots allt regnande. Snart så är våren här och vi kan njuta av livet och sitta och fika i solen.

Jag har nu kommigt till åren när jag börja gå på Hjorthagens skoldaghem. När jag hade börjat där så insåg jag snart att jag inte var ensam om att ha det svårt. Men jag brydde mig inte om det så mycket. Jag var allt för inne i mitt skal. Skolan var mer som en utbildning för ligister. Man skulle inte ha flyttat mig från södermalmskolan. Jag tror att jag hade känt mig lite mera normal om jag hade fått varigt med vanliga elever. Men det får jag aldrig veta.

Vi var ett ganska sammansvetsat gäng i skolan. Tror att vi var 4-5 stycken som hängde på skolgården och rökte. Jag hade börjat med rökningen vid 8 år ålder. Så man kan nog säga att jag var vilse från början. På kvällar och eftermiddagar var jag i parken med en polare som jag växte upp med. Han och jag gjorde allt tillsammans. Åkte i mellan vagnarna i tunnelbanan, tog oss in i portar och var överallt och ingenstans.

Min första fylla var i den vevan. Jag kommer ihåg att vi satt i en port bredvid Mc Donalds på Götgatan eller om det var Clock som det fanns då. Vi hade skaffat en liter Lemmon gin som vi skulle dela på. När man är i den åldern så är det inte så bra ide att dricka en sådan. Jag kommer ihåg att vi satt och drack i trappen sen bara svartna det och jag blev så full som en galning. Men vän fick bära mig på hans rygg hela vägen hem. Jag spydde som en dåre och mådde väldigt dåligt. Man tror ju att då så vill man inte ha nått mer, men inte då. Jag längta efter nästa gång som jag kunde gå in i totalt coma läge.

Skolkandet ökade och jag hängde mer och mer i Björnsträdgård. Där hände det alltid saker. Vi satt ofta i päron träden och käka päron tills vi fick ont i magen. Eller så sålde vi till någon frukthandlare. Fick några kronor till inköp av dumheter mm.

Vi bruka smita in på ungdomsgården på disco när tillfälle fans. Vi blev ganska fort utkastade, men vi smet in egen, och tillslut blev dom så trötta på oss så att vi fick komma in.I parken så fanns det olika ställen för olika missbrukare. Vid plaskdamen på trappan satt alla fyll finnar som var helt nere under isen. Dom flesta där var helt slut och hade ingen vilja till att leva. Uppe vid fläkten som numera är ingången till restaurangen i moskén, där satt alla flummarna och öldrickarna. Vid hundrastgården bruka tjack pundarna sitta.

Med åren så blandades det upp och alla satt lite här och var. Men aldrig med dom som satt vid trappan mot plaskdamen. Det var nog ett sätt för många att inte vara lägst ner på missbrukar stegen. Genom att inte sitta där så var man ju ingen förlorare, men med åren så hamnade många där ändå.

På 70-80 talet så var det inte ovanligt att polisen inte åkte hela vägen in utan stanna till vid kina restaurangen och kolla lägget. Det var mycket våld och fylla. Jag kände mig trygg där men för vanligt folk så skulle dom aldrig gå rakt igenom parken på kvällen. Ibland så var det rena boxningsringen där och ibland var det lugnt som i kyrkan. Man kan nog lätt säga att det blev aldrig tråkigt i björnsan. Det hände väl att man tog ut svängarna och drog till Vitabergsparken då och då men inte allt för länge.

När jag tiltar tillbaka på den tiden så förstår jag inte hur jag kunde tycka det var tryggt där? Mitt i all smet och elände. Nej nu är det dags att sova. På återseende snart. Ska försöka att skriva mer och oftare, men det är en process och jag behöver ibland smälta alla minen som kommer. Kram Lasse